Död

En av mina nykomlingar, en tomat misstänker jag, hade gett upp nu imorse. LÅg precis utslagen i torkan. Men man SKULLE ju avvakta med att vattna på mer? Men det fick jag givetvis göra. Tycker mig kunna se några försök till att dricka hos den lille - det kanske inte är helt kört ändå. Bara framtiden får utvisa.

Mannen var snäll o gav mig sovmorgon, i natt blev det väl totalt 10 timmar o det behövdes. Efter att man i vanlig ordning somnat i soffan igår vaknade han till vid 02.00 o vi gick upp o borstade tänderna. Sen upp o sova vidare. När jag kom upp efter att barnen(!) väckt mig vid 10.00 hade de redan ätit frukost.
Nåja, jag hade faktiskt jobbat kväll+morgon, kommit hem, lagat 2 olika maträtter och bakat bröd så att det fanns till frullen....Jag hade nog burit mina strån till stacken ändå!

Tänker så himla himla mycket på döden. Nu är det ju två äldre som avlidit kort inpå varann, den ena hade ett systoliskt tryck på 70 när han kom in!!!!!!!
Nu har vi en tant som jag känner med så himla dant. Kan inte peka på varför. Men henne verkar det tyvärr vara kört för, förmaksflimmer - hjärtat överbelastas och förmaket hinner inte tömma allt sitt blod i kamrarna innan de stängs - det blir "köbildning" av blodet (stasas) och trycket ökar i blodet i lungkretsloppet så att vätska tränger ut i lungorna - många av de minsta lungblåsorna ligger "under vatten" och kan då inte ta upp syret ifrån luften - kroppen kompenserar genom att öka hennes andningsfrekvens i ett försök att försörja kroppen med syre ändå.....Kvinnan blir andfådd av att sitta upp och att prata, orkar inget, kan inte stå eller gå, värdena är skitdåliga. Det är liksom kört. Ändå har hon sju ton olika mediciner. Hennes man kommer o hälsar på henne varje dag, hon har legat inlagd i nästan 3 veckor. Det är så hemskt...eller ja, det är ju livet, men det känns hemskt. Hon har ju hosta som inte är av denna värld, hon har ont hela tiden och blir extremt lätt ansträngd. Hon är ju säkert någons mormor eller farmor, och mamma och fru, hon har alltid funnits med. Kärlek, anhöriga, livet. Nu på bara en jättekort tid kommer det vara slut. För alltid. Så definitivt. Hon kommer bara lämna sin kropp. Och lämna de som älskar henne i fruktansvärd sorg.
Och sånt här händer varje dag, året om, överallt. Det är en del av livet, och det är inget konstigt. Egentligen är det kanske heller inte så sorgligt att gamla och sjuka dör, de har ju gjort sitt och i de flesta fall, gissar jag, levt ett bra liv.
Tidigare avlidna patienter som jag sett, har jag knappt träffat när de varit i livet. Förra terminen var det ju en farbror, men han var ju i så dåligt skick när jag först träffade honom att det inte riktigt gick att prata med honom.
När den här damen lämnar jordalivet kommer det kännas. Värre, tror jag. Henne har jag pratat med, skojat med, hjälpt till toan, gett mediciner, pratat med hennes man. På något vis byggt en relation. Den relationen skall vara professionell, och där är jag så ny ännu. Det är nog därför jag tänker så mycket på allt det här, det är därför jag tar åt mig av alla intryck.
En i sköterskegänget kom fram, la handen på en kollegas axel och sa "såg du att hon gick bort nu". Sen vände hon sig om o pratade med en annan kollega om nånting annat, skrattade till och diskuterade semesterplaner, typ. I min kropp högg det till när hon sa de orden. Patienten dog! Ett drygt 80-årigt liv fullt med innehåll har slocknat, slutat, finns inte mer!

Ja. Jag har en bit att gå.

Nu växthusfix.