Helvete, fan, jävlar, skit osv.

Kuggade terminstentan. Faaan också. Kändes ju som det gick helt ok ändå. Jag hatar "U". Fan!

Nervositetens ansikte

Så nervös som jag var inför den kliniska examinationen, så nervös kan jag inte dra mig till minnes att jag någonsin varit inför någonting, nånsin. Inte förlossningen, inte när jag friade till Calle, inte när jag sjungit solo inför flera hundra människor. Aldrig nånsin vad jag vet.

Intressant hur psykisk ångest kan ge sig tillkänna genom fysiska besvär. Jag led av magknip i klass med öppningsvärkar de sista dagarna innan, vilka bara kunde avhjälpas med omedelbara toabesök. Men ingen diarré. Jag hade ju inte calizie liksom. Men bajset var LILA. Fast, fin faeces som ploppade ut utan minsta ansträngning, så min tarms peristaltik är icke att anmärka på. Men färgen....färgen! Hur fan är det ens möjligt att skita lila? Mörklila, såklart, men ändå. Jag ville be folk komma å titta, men till och med jag har en gräns...
Och detta med enda tänkbara anledningen chili con carne o ris dagen före. Utan att ha det förankrat i vetenskapen så vill jag med bestämdhet hävda att det var min omfattande ångest som orsakade färgen.

Men jag klarade skräck-tentan i alla fall. Helvetiskt skönt.

Tröttnat på att skriva

För min trogna läsekrets som består av hela TVÅ följare hoppas jag att suget kommer igen. Det blir allt ett litet glapp mellan skriverierna.

Det är bara två veckor kvar av 2009. Shit.

Terminstentan gick över förväntan, har inte fått veta resultaten än. Hålla tummarna hårt som fan, det vore liksom inte felatt sätta en tiopoängare på första försöket. Minskar ju helt klart en del av stressen.

Har kliniktenta i övermorgon, och inför den är jag verkligen skitnervös. Har mailat studievägledar'n om min upplevda ångest inför den till och med. Och spytt lite galla för mina tillfälliga co-workers på praktiken, de som är tämligen nyexade och har läraren som bedömer färskt i minnet. Det är läraren jag är rädd för. Jag tror egentligen att jag fixar uppgiften.

Har hänt mycket på praktiken, många intryck som tar sin lilla stund att bearbeta och smälta. Den första personen någonsin som jag skulle ta ett vanligt venprov på - hon svimmade. Den första katetern jag skulle sätta på en person som inte var gjord av gummi - han dog morgonen därpå. Kanske är jag otursförföljd, kanske är det istället bra att såna grejer händer nu, så jag är medveten och har upplevt oväntade och obehagliga situationer i ett tidigt skede av "karriären". Hur eller som är det tungt att bearbeta. Men jag måste förtydliga; dödsfallet berodde inte på min katetersättning - han skulle ha dött i alla fall.
Men alla praktiska sjukskötersketypiska moment jag utfört har inte fått olyckliga utfall. Idag satte jag min första PVK på en patient (har tidigare fått träna på handledare och undersköterskor) och betänk att jag är på geriatriken, där kärlen mist en del av sin elasticitet = svårare att träffa rätt, men det gick alldeles lysande, träffade rätt på första försöket och natriumkloriden gick inte subkutant! Weeeii!

Kanske blir det någon liten till update innan året är till ända, alldeles i stunden är gubben iväg på innebandy, "hej-då-tack-för-trevlig-praktik"-kakan är bakad, ungarna sover och 90-talets bästa såpa Tre Kronor laddas på youtube :-)