Tio kvadrat

I den vilda Mantis-stormen klättrade jag envist upp o spikade fast ungefär 10 kvadrat av sponten igår. Blev lite halvt om halvt osams med Calle. Han är ju skittöntig ibland asså. So what om det svajar lite? Ju mer spont som spikas fast desto stabilare blir det ju. Och vi kan ju omöjligen sätta väggsektionerna än. Jag är mer nojig för att de använt kalaspuffar att fästa syllen på. Vem kom på den idén? Hursomhelst så är ju inte nån av oss byggnadsingenjörer och måste således lita på att konstruktionen håller. Man når inte från stegen. Får dessutom mer kraft att ta i om man har tyngden ovanför brädtäcket. Och det är roligt att klättra!

Ungarna är ömsom hängiga och gnälliga, ömsom febriga och allt som oftast ganska olydiga, men jag tyckte det funkade rätt fint med dem därute medan vi höll på. De sysselsätter sig rätt bra. Det tyckte inte Herr Hönspappa som tjurnade till och gick in med dem. Fine! Jag kan sätta spont själv! Skiten måste ju för bövelen bli klar nån gång, och det hjälper inte att säga att man aldrig har tid! Man får ju se till att ta sig tid och prioritera den väl, och planera som fan. Då går det. Då går allt.

Jag satt till exempel och läste om njurar och urinvägar kl 22.30 igår kväll. Har inte gjort alla frågor i scenariot, men känner att jag ändå nått de uppsatta målen. Varför måste jag veta exakt vilka molekyler primärurinen innehåller? Räcker väl om jag säger att det är både slagg och inte slagg, det som kroppen fortfarande vill ha reabsorberas efter filtrationen och blodet ger ifrån sig lite mera skräp innan den sekundära urinen bildas, den som vi kissar ut. Jag vet till exempel att det är gallfärgämnen som färgar urinen gul, och gallfärgämnena kommer sig av nedbrytningen av hemoglobin. Har jag för mig. Ok, kanske ska läsa lite till då.

Min lärandeplan blev bra i alla fall. Fast idag på basgruppen kommer jag bli "scannad", som de så vitsigt uttrycker det. Ett försök att hitta knepigheter som vi ska "diskutera omkring". Tur man är född ordbajsare!

Känns roligt att man har EN följare. Har en bra bit kvar innan jag kommer ikapp Blondinbella, med andra ord. Gäller att sikta högt!

Klassåterträff och tentaångest

Nykterheten till trots har jag varit väldigt seg idag. Och det har varit värt varenda gäsp. Det var så roligt att träffa en massa gamla klassisar, även om det över lag var väldigt dålig uppslutning. Med en alkoholfri cider (och ibland ett vattenglas) i näven rockade jag loss med Elin, Linda, Pelle, Nicke Björk, Lindström, Canon, Carro....ja, o ännu fler. Vissa ansikten kände man ju igen men man hittade liksom inte ett namn i registret som passade in... Och någon var väldigt lätt att identifiera men behovet att hälsa fanns inte alls. Alla själsliga ärr har inte läkt trots att tio år passerat.

Förhoppningsvis har hon lyckats reda upp sitt liv, tagit tag i detsamma och slutat göra sattyg.

Helena sa att jag var smalare än i gymnasiet. wohoo! Att jag sen i själva verket väger mer spelar ju ingen roll. Muskler har förtvinat och ersatts av lull-lull, och hela skiten har möblerats om två gånger. Jag blev glad i alla fall :-) Fast det finns ju ett skäl till att jag valde svart utstyrsel...!

Helena jobbade som undersköterska på förlossningen på Karolinska i somras. Avundsjukan vet inga gränser. Hon har dessutom bara ett år kvar på ssk-utbildningen. Ååååååh jag vill också vara "nästan-klar"!!!

Canon är delägare i en färghandel. Har en bestämd avsikt att bli stammis där när garaget ska målas :-) gulliga, söta, vuxna Canon!!!

Jesper träffade jag också, men det hade verkligen kunnat kvitta. Första gången man träffar någon sen man var 16, någon som på ett eller annat sätt haft betydelse (han var en liten jävelunge mot mig när vi var små, men alltigenom väldigt söt) - jag hade kanske hoppats på ett visst mått av vuxenhet och kanske intresse tillbaka - hej, kul o se dig! Vad har hänt med dig de senaste tio?

Nej, nej. Full som en örn, vinglandes, kisandes, knappt kontaktbar och sedermera utkastad av herrarna i kostym. Lite tråkigt att man inte lärt sig behärska spriten när debuten skedde för mer än ett decennium sedan...Jag tror att han är snickare - så det går säkert bra för honom.

Dan jobbar med nåt tekniskt uppe på sjukan, och han hade sett mig där. 3 år på universitetet hade han i alla fall. Söt kille. Tror bestämt vi var ihop i ett par dagar eller så nån gång under mellanstadiet.

Pelle jobbar på Wik&Wall. Helt perfekt. Ett till ställe för byggmaterial!! Och han ska bli pappa i januari! tjohoo!! Ooooh så himla roligt. "Jag kan liksom inte fatta att det är mitt!" sa han. Underbart.

Carro är förskolelärare och jobbar på ett föräldrakooperativ i stan. Vill jobba med barn, men vill aldrig ha egna. Gift, hund, och sterilisering. Har så svårt att veta hur jag bemöter det. Man vet ju vad man gör innan man gör en sån sak, svårt att se att någon - speciellt inte hon - gör en sådan sak förhastat - men det är ju så himla oåterkalleligt. Modigt, sa jag. Hon svarade att hon tycker det är mer modigt att våga skaffa barn. Jag lurar fortfarande på hur jag ska tolka det. Det är ju ett livsval. Är det ena mer modigt än det andra? Den ena väljer att resa, för att man inte vet vad världen har att ge, men vill uppleva det. Den andra älskar sitt hemland och vill aldrig nånsin därifrån, hon nöjer sig med att se på TV och bläddra i kataloger för att se resten av världen.

Kan dock tänka mig att det måste bli ohyggligt påfrestande att ständigt ifrågasättas för sitt beslut - men det är ju faktiskt ganska ovanligt att vara såå säker på att man aldrig vill ha barn. Jag känner bara till en till som inte har och aldrig vill skaffa. I alla fall, då är det säkert bättre att kort bara berätta att "såhär är det och såhär har vi valt att göra". Så slipper man spekulationer.

Axel han läser in lite naturämnen och går ett basår nu. Kvällen till ära var han chaffis så det blev två vätejoner och en syreatom i hans glas.

Elin är ju färdig syrra sen början av året, och jobbar i Malmö. Och gift, hon också. Så verkade hon lite halvdeppig och velande över jobbet, men hennes långsiktiga verkade också vara barnmorska.

Björk. Ett original i samma, om än något mera uttänjd, förpackning. Som den killen har fått kämpa med allt genom hela skolan, vad jag kan minnas. Och nu är han snart färdig lärare. Bara ett halvår kvar! Mellanstadiet, SO-ämnena. Vilken otroligt driven, duktig kille. Å att se honom svänga sina lurviga var helt galet kul. Han var ändå samma gamla Burk, liksom, inget snack om saken.

Jocke hade nåt civilingenjörs-tjosan hoppsan i bagaget - också föga förvånande. Trevlig. Var lite förkyld så han höll sig också till det nollprocentiga.

Ena tvillingen Berglund doktorerade inom magnet-röntgen-hej-och hå - på något sätt var han i alla fall inblandad i samarbetet mellan Linköping-Uppsala angående vinstudien som jag deltar i. O han sa att han får kolla på bilderna sen, men att han inte ser namnen. "Så, vad ska jag kolla efter, när jag letar efter dig? Lite uppåtnäsa, kanske?" Kul, söt, framförallt smart kille. Fast det enda jag minns av honom egentligen, från skolan, det var att han var en jävel på piano. Vi har ju egentligen aldrig gått i samma klass.

Lindström...oj, vi satt vid samma bord men hans tio år har jag inte fått nån klarhet i. Han jobbar med nånting i alla fall, har jag förstått från fejjan.

Verkar ändå som om jag är den enda som har barn. Alla andra hade ju någon form av utbildning eller karriär i stort sett "klar". Ytterligare ett bevis på att jag har börjat mitt vuxna liv i "den andre änden". Och inte ens när ungarna kräks i kors, sju ton leksaker ligger utspridda i ett kaotiskt hav så man inte ens kan se golvet, vardagens stress tär pga dagistider, skiftarbete osv, eller man hittar lila tusch-streck på sina splittans nya skinnmöbler, inte ens då ångrar jag för bråkdelen av en sekund att jag valde att börja vuxenlivet i fel ände.

Imorgon har jag tenta i statistik. Den VET jag kommer gå käpprätt åt Gävle. Egentligen är det inte så mycket som krävs som man kanske kan tro när man ser alla grekiska bokstäver och formler....men jag kan för lite, jag har inte haft tid med den här alls. En massa annat har kommit emellan så den här lusen....ja, det blir ju nästan så att jag väljer att göra om denna...

Trots detta ska jag gå imorrn och få ett hum om upplägget. Tycker inte det framgår helt tydligt på exempeltentan. Hoppas jag pallar med att ta igen den lite senare....jag ska inte förfalla av den här heller.

Rivstart och nivåstegring

...men i skrivande stund har jag gjort klart 3 av mina 4 frågor till scenariot, och det känns bra. Håller på o transplanterar gräs till kullen också, fick en massa kockor från grannen som ska gräva land. En hel mur med på varandra staplade gräskockor - helt ogräsbefriade - väntar på att komma i jorden. Samtidigt måste jag ta tag i och förstå statistiken, ett ämne som för övrigt ger mig total huvudvärk vid blotta tanken, och göra klart scenariot. Huvudvärk förresten. Vi läser ju också smärtfysiologi och anatomi nu. Man har inte ont i hjärnan. Själva hjärnan saknar blodkärl. Det är när de utanpåliggande blodkärlen dilaterar som det skapas ett tryck och man känner av en värk. Likadant med tarmarna. Måste betyda att det är C-fibrer som är icke-myeliniserade både ovanpå hjärnan och tarmarna, eftersom smärtan är diffus i de områdena.
O så börjar det eka i kylskåpet igen så jag måste planera in en resa till grosset också.

Konstaterade att elementen inte funkade, och i vredesmod ringde jag upp de busförskrämda småpojkarna. Per omgående netto skickades en lika skräckslagen polack ut, som efter fipplande med shuntar och termostater på knackig svenska deklarerade att elementen är automatiska och eftersom det är sommar känner systemet av detta, så det blir inte varmare än typ 21-22 grader eller vad det nu är. Okej, ett tips till nästa gång kan ju då vara att underrätta kunderna om såna saker. Då hade de sluppit åka hit! Om de skickar en räkning för detta besök kommer de bittert få ångra det. De dryga 33 tusen svider fortfarande i själ och hjärta.

Imorgon kommer våra takstolar!!! Grebo-snubben som jag gissar är högsta hönset för företaget från vilket vi beställt, ifrågasatte att jag skulle klara av att lyfta av takstolarna från bilen. han skullee nämligen dyka upp vid halv sju-sju snåret och Calle är ju inte hemma förrän strax innan halv åtta. Jag blev snudd på förolämpad. Effektivt. Det väcker ilskan i mig. Och med ilska och envishet kan man till exempel klara av att bära 17 skivor våtrumsgips i ett svep utan att skada en enda vägg. Been there, liksom.
Jag ska nog fan klara av att lyfta ena änden själv, även om Calle inte kommit hem ännu.
Men i alla fall, ÄNTLIGEN! Nu kan garaget börja ta form på allvar! Och den här gången blir vi bara 10 tusen fattigare!!!

Missbedömde vädret

....och det har jag bittert fått ångra idag. Iklädd varma skinnstövlar med en hel massa klack har jag visserligen känt mig fin, men efter 8 timmars traskande mellan föreläsningar, lunchrum, parkeringar, till bilbesiktning och i mataffären har fötterna deformerats till nära på oigenkännlighet. Ådrorna har krypit upp till ytan och ringlar sig som daggmaskar, tårna är att jämställa med prinskorvar och så inte minst smärtan.....
Jag vill ta all fåfänga och kasta åt helvete och för evigt gå i foppa eller snow joggings. Men än har jag inte nått dit.

Föreläsningarna idag har gett absolut inget. Eller jo förresten, den om dokumentation gav lite kanske. Men de andra två sega, långdragna....uschaan. En grålockig tant snattrar på fullaste allvar på i 2 timmar om kommunikation. Hon forskar i kommunikation! Kontentan var ungefär att en patient kanske inte lättar sitt hjärta till fullo om sjuksköterskan står upp eller sitter ner med bara halva stjärten. Gud, vilken tur att hon berättade det, tanten. Annars hade ju jag haft för avsikt att stå i dörröppningen när jag ska ha inskrivningssamtal med patienterna.
Och allt tjattrande i en sal vars fönster inte går att öppna! Undrar när man lär sig sålla bort de föreläsningar som så uppenbart är slöseri med tiden...

Alicia skulle själv välja kläder imorse. Hon tog Emilias tunika som är nedärvd från plastmoster, satte på sig den bakåfram och matchade lagom lyckat med sin pippi-kjol, även den bakåfram. sen gick hon runt och såg mallig ut. det är så gulligt så jag blir alldeles rörd.

Emilia hittade bästa dagispolaren "Lillaliam" i lekparken så hennes dag har nog också varit helt OK. De hade plockat näsor tillsammans med pappa också, och i skrivande stund väntas besök från Peking. Finska familjen kommer hit på mat o kvällsfika. Det är dock tisdag, så nåt mer avancerat än spaghetti har jag inte för avsikt att göra.