....och det har jag bittert fått ångra idag. Iklädd varma skinnstövlar med en hel massa klack har jag visserligen känt mig fin, men efter 8 timmars traskande mellan föreläsningar, lunchrum, parkeringar, till bilbesiktning och i mataffären har fötterna deformerats till nära på oigenkännlighet. Ådrorna har krypit upp till ytan och ringlar sig som daggmaskar, tårna är att jämställa med prinskorvar och så inte minst smärtan.....
Jag vill ta all fåfänga och kasta åt helvete och för evigt gå i foppa eller snow joggings. Men än har jag inte nått dit.
Föreläsningarna idag har gett absolut inget. Eller jo förresten, den om dokumentation gav lite kanske. Men de andra två sega, långdragna....uschaan. En grålockig tant snattrar på fullaste allvar på i 2 timmar om kommunikation. Hon forskar i kommunikation! Kontentan var ungefär att en patient kanske inte lättar sitt hjärta till fullo om sjuksköterskan står upp eller sitter ner med bara halva stjärten. Gud, vilken tur att hon berättade det, tanten. Annars hade ju jag haft för avsikt att stå i dörröppningen när jag ska ha inskrivningssamtal med patienterna.
Och allt tjattrande i en sal vars fönster inte går att öppna! Undrar när man lär sig sålla bort de föreläsningar som så uppenbart är slöseri med tiden...
Alicia skulle själv välja kläder imorse. Hon tog Emilias tunika som är nedärvd från plastmoster, satte på sig den bakåfram och matchade lagom lyckat med sin pippi-kjol, även den bakåfram. sen gick hon runt och såg mallig ut. det är så gulligt så jag blir alldeles rörd.
Emilia hittade bästa dagispolaren "Lillaliam" i lekparken så hennes dag har nog också varit helt OK. De hade plockat näsor tillsammans med pappa också, och i skrivande stund väntas besök från Peking. Finska familjen kommer hit på mat o kvällsfika. Det är dock tisdag, så nåt mer avancerat än spaghetti har jag inte för avsikt att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar