Mäh!

Ja, skitsnällt, ni i den äldre generationen, att ni visar att ni bryr er (Muu inte känna sig träffad). Men jag tror inte någon av er vet riktigt hur jag är där o då i skolan. I en basgruppskonstellation. På en muntlig tenta. När jag blir grillad av tanter med brillorna nere på yttersta nästippen.
Då är jag faktiskt inte alls som jag brukar. Jag ÄR ödmjuk. Jag försöker inte vinna nån diskussion, jag försöker snarare få med och lyfta fram de andra eftersom vi också i framtiden kommer jobba i team. Jag kastar ut frågor för att få med andra. Jag sitter inte o rabblar fakta från början till slut för att hävda mig själv, och jag gör absolut ingenting på bekostnad av någon annan.
Jag tror inte jag har blitt underkänd för att jag har en stark personlighet. Min gallaspya på bloggen har inte nämnts i de akademiska kretsarna överhuvudtaget. När jag skriver här är jag den vanliga,, privata, vulgära Lindan ju. Men inte där och då. Så det varken stärker eller uppmuntrar när ni talar till privata Linda. det säger ju ingenting om vad som gick galet där, på tentan.
Att mor har fått far att le och att ni gemensamt skrattar åt jordgubbsmutationen, det kan jag bjuda på. Ni får gärna låta det förfölja mig i flera år, precis som att jag som 4-åring stoppade fingrarna i baken o sa att det luktar konstigt i stjärten. Jaa, dra på trissor, jag skriver om det här, där alla kan läsa!!!! Jag skiter faktiskt i det. Skratta på ni, ifall det kan få er att le och må bra. Tokigheter som barn gör kan man med fördel berätta om och om igen - och jaa, gärna på bröllopet också, vilket eminent tillfälle!!! Folk kommer fullkomligt DÖ av skratt, för 4-åringar gör eller säger ju sällan knäppa saker! Så - vilken sensation det kommer bli!!!
Så för all del, berätta om fingrarna i stjärten och berätta om att jag planterade ett ogräs också. Det rör mig inte i ryggen.

Jag säger inte att jag har förändrats, att min personlighet förändrats. Det hade ni nog vetat i såna fall. Jag säger bara att jag intar en annan roll i skolan, än den ni är vana att se. En roll, och en sida av mig som kanske är okänd för er, eller som ni med er obeskrivliga fantasi eller om ni hellre vill, kunskap om ert eget barn ("känner dig bättre än du känner dig själv") ändå inte kan ana. Då är det bättre att inte peppa alls. Eller försöka.

Jag är fortfarande svinförbannad på tentan. Men det är inte så att jag gått på för hårt, och att jag underkändes för att lärarna vill visa sin makt, eller för att jag har en för färgstark personlighet. När jag i bloggen mellan raderna förklarade krig mot lärarna och ficck i kommentar att jag tjänar inget på det, betydde mitt uttalande snarare att jag ska ha ett möte med grisarna för att reda ut vad hur & varför. Inte att jag ska börja köra pepparsprej i fejjan på dom o skrika glåpord. Kriget jag syftade på gällde snarare grundlig återkoppling och resurs. Sistnämnda har jag rätt till enligt föreskrifterna. Och detta krig har jag allt att vinna på - eftersom delmålet med kriget är att få godkänt på tentan.

Herregud.