Så nervös som jag var inför den kliniska examinationen, så nervös kan jag inte dra mig till minnes att jag någonsin varit inför någonting, nånsin. Inte förlossningen, inte när jag friade till Calle, inte när jag sjungit solo inför flera hundra människor. Aldrig nånsin vad jag vet.
Intressant hur psykisk ångest kan ge sig tillkänna genom fysiska besvär. Jag led av magknip i klass med öppningsvärkar de sista dagarna innan, vilka bara kunde avhjälpas med omedelbara toabesök. Men ingen diarré. Jag hade ju inte calizie liksom. Men bajset var LILA. Fast, fin faeces som ploppade ut utan minsta ansträngning, så min tarms peristaltik är icke att anmärka på. Men färgen....färgen! Hur fan är det ens möjligt att skita lila? Mörklila, såklart, men ändå. Jag ville be folk komma å titta, men till och med jag har en gräns...
Och detta med enda tänkbara anledningen chili con carne o ris dagen före. Utan att ha det förankrat i vetenskapen så vill jag med bestämdhet hävda att det var min omfattande ångest som orsakade färgen.
Men jag klarade skräck-tentan i alla fall. Helvetiskt skönt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar