Bantning

Jag har aldrig i hela mitt liv gett bantning ett riktigt seriöst försök. Några tafatta uppmärksamhetstörstande halvhjärtade 2-3 dagars-bantningar gjordes väl i tonåren, men blev nån auktoritet varse att man inte var till fullo nöjd med det yttre, omfångsmässigt, så fick man genast ätstörnings- eller potentiell ätstörnings-stämpel. Nu jävlar! Jag är vuxen, jag är icke gravid och icke heller ammande.
Nu kan jag tacka nej till kakor o slisk, käka grönsaker o pulver o röra på fläsket så pilen pekar neråt. Och det är min fulla rätt, with or without support! O nån som kommer o bjäbbar om att jag inte behöver gå ner- screw you! Jag gör som jag vill! Nån annan som minsann instämmer, och tycker att det vore bra om man avrundade neråt - screw you too! Jag vill varken ha med- eller mothåll. Jag vill göra det här för MIN skull! För sådär jävla mycket vitt ska det inte va runtom. Fan!
Jag ska vara helt o hållet ärlig. Utgångsläget är 75 tunga jävla pannor, och det retar mig till tusen. Okej med den siffran om man är höggravid men inte när magfan är ett stort plufs o låren är så jävla bra polare att de hånglar med varann.

12 timmars arbetspass och ett sms-gräl med mannen har också avverkats idag. Bl.a har Alicia klippt sin egen lugg med en sax hon hittade bland mina grejer på mitt skrivbord. "Det kan faan inte va mitt fel" sa mannen. Nej det är klart, jag var 3 mil bort och jobbade, klart jag borde haft koll på na.

Dusch nu. Imorgon ensam med barnen o plugg. Sista scenariot!