Födelsedagar, stress o massor av tentor

Lite muntliga milda åthutningar för att uppdateringarna här sker med rätt stora mellanrum har jag fått. Mjaa, men ser ni jag är icke att betrakta som fåordig, och för att kunna upprätthålla den imagen så krävs ju att lite händer emellan.

Det har ju varit gråzon ett tag. Höst, grått, regn, korta mulna dagar. Bra ursäkt va! Eller också har jag bara inte haft lust.

Det här har hänt:

Tre år har hon hunnit bli, lillfisen. Två kalas avverkades på en helg, söndagen för en massa kompisar och lördagen för familjen, där vi som vanligt kombinerade firandet med morbror som numera hängt med 22 varv. Den dagen passades på att fotografera samtliga av Karlssonbarnen, ty den skaran är inte samlad särskilt ofta. Mamma och pappa, och jag, och Karro o Jocke. Alla var här hemma hos oss samtidigt, på kvällen var det BARA VI (sånär som på min hubby och generationen under mig) och jag tror faktiskt att det skedde senast för 6 år sedan, på julafton när mormor precis gjort sitt.

Lite fint kändes det allt.

Sen har vi lyckats skaka loss lite tid till garagebygge också. Som vanligt hinner man aldrig så mycket man önskar och vill, men såhär såg det ut den 18/10 och i skrivande stund är det också så långt vi hunnit. Det är ju bara helgerna som finns tillgängliga egentligen, med mannens trista kvällsarbete och mitt plugg+kvällsrace med ungarna - sällan är vi lediga båda två utan andra måsten som har högre prioritet! Men det går åtminstone framåt och ännu är ingen budget spräckt!

Det suger som fasen att försöka lägga in bilder här o få dem att hamna på rätt ställe. Men vad gör man inte för den tacksamma publiken...!

Nåväl, två väggar är åtminstone halvklara, foder, lockläkt och gaveltrekant är kvar på dessa sidor....och vi har dessutom två sidor som inte ens är påbörjade....lång väg kvar och rätt många arbetstimmar innan vi nått målet för hur långt vi skulle hunna innan vintern.

Man ser ju åtminstone nu vad det ska bli för nåt...och det värmer lite i mitt kalla hjärta att de med enkelgarage blir gröna av avund. Avund är det bästa. I synnerhet då det rör sig om nån jag inte håller av. Jag älskar när andra blir avundsjuka.

Jag har tenta varenda måndag i tre vckors tid. Ingen av tentorna är egentligen särskilt svåra, så jag är vid gott mod. Får jag ett gäng U:n sen så kommer jag nog inte vara lika munter, men känner mig hyfsat taggad och förberedd, har i alla fall ingen ångest.

Massa klassisar har börjat droppa av en efter en. Jag har svårt att förstå det. Det är ju jättebra att man känner efter ordentligt, såklart, men nu har man ändå dragits med drygt ett år av csn....till ingen nytta då, annat än allmänbildning, möjligtvis! Men jag skulle då inte slänga ut nästan 100 000 kr på lite allmänbildning. Det kanske tyder på att jag själv inte känt efter? Jo fan, det har jag. Jag älskar inte HU, jag älskar definitivt inte PBL, inte ens sjuksköterskeyrket älskar jag, även om jag absolut trivs bra på praktiken. Men jag måste ju gå den här vägen för att bli det jag vill, och det har jag ju aldrig tidigare varit, så fan vet om man trivs med det sen! Men det är inte värt 100 000 kr att plötsligt vela och ångra sig. Nej, Linda tvivlar inte en sekund.