Det sjukt långa sista arbetspasset innan min semester kom och gick. Sista natten fick jag 3,5 timmars sömn. Jag som aldrig brukar ha problem att somna. Men ack. Och timmarna på the Signal traskade framåt ändå. Nu har jag redan haft semester en hel vecka. Och hör och häpna, vi tog oss iväg på en liten kryssning, jag och mannen!
Efter evinnerligt pusslande med tider och barnvakter, lite arselslickande o helvete fick vi äntligen loss ett par dagar. Och det behövde vi. Konstaterade att stressen tär mer än jag trodde när en människa i min bekantskapskrets sa att jag hade en ajabaja-rynka som inte ens behövde ses, den hördes. Jag bröt ihop.
I torsdags var det dags för avresa. Nu i efterhand kan konstateras att ungefär halva resan var bra, andra halvan bara skit.
Det började när vi skulle boka. Fyra gånger fick vi göra om det på datorn, eftersom sidan legat uppe för länge. Fjärde gången fanns inte längre några anslutningsbussar från varken Mjölby eller Linköping på ditresan. Dock fanns Rimforsa - som kostade 300 kr mer än de andra två transfer-ställena. Aja, det fick ju bli så, jag kör inte bil upp till Stockholm. Vi ordnade med skjuts till Rimforsa och var ca 20 min tidiga. Lysande och alldeles lagom. Men sen tickade minuterna på och ingen buss i sikte.
Jag ringde Tallink samma minut som bussen egentligen skulle ha gått och fick rådet att avvakta - bussen kan ju vara lite sen. Sen ringde jag igen 10 minuter senare. Hon tog mitt mobilnummer och skulle ringa tillbaka. 15 minuter efter det hade fortfarande ingen ringt, så jag ringde igen. Hon tog mitt bokningsnummer och mitt telefonnummer igen och lovade ringa tillbaka. Det gjorde hon, med beskedet att han hade redan åkt förbi men inte sett oss, och hon var ju tvungen att lyssna på på vad chauffören sa också. En antydan att saker och ting likagärna kunde varit vårat fel. VAA???? Ja, det klart, många som lägger 4000 spänn på en liten getaway skiter väl i att dyka upp o passa alla tider.
Kvinnan i luren sa också att bussen är i Linköping nu, så kan vi ta oss dit så väntar de in oss. "Jahaa, och hur i helvete tänkte du att det skulle gå till??? Ska vi jogga? Vi har stått på samma jävla plats i 45 minuter, två meter bredvid Silja Line-skylten! Det är väl klart som fan att chaffisen säger att han inte såg oss, vad skulle han säga? Att han såg oss men inte orkade hämta upp oss??". Kvinnan i luren blev lite tyst men sa sedan lugnt att hon måste prata med bussbolaget igen. Jag kokade av ilska. Ett par minuter senare ringde det och det var samma dam, som nu deklarerade att de skickade en taxi. Den stollen körde som en biltjuv, och gjorde omkörningar som farbror Blå skulle gråta om han såg. Men vi kom fram till den väntande dubbeldeckaren. Chaffisen log och kom o tog i hand och på den bredaste skånska man kan föreställa sig lyckades jag uppfatta lite av vad han sa; han hade fått sin turlista två dagar tidigare. Intelligent, Nilsbuss! Vi gjorde ju bokningen dagen innan, och i egenskap av de enda resenärerna från Rimforsa är det ju då inte så märkligt att han inte stannade och hämtade upp oss. Han visste ju överhuvudtaget inte att vi skulle åka med.
Väl på plats skulle väl saker flyta på lite mer enligt planerna, trodde vi. Eller hoppades. Men så det här ofrånkomliga, att det alltid är NÅNTING man har glömt. Batteriet var fulladdat på den bärbara DVD:n, filmerna var också med. Ja, och hörlurarna låg därhemma på bokhyllan. Toppen! Så resan upp till Stockholm var rätt så seg. Toaletten på bussen var såklart asäcklig, och man kunde inte tvätta händerna för det kom inget vatten. Nåja, har man utfört sin beskärda del av jägarbajs genom åren så ska väl inte vattenlöshet på en ofräsch busstoa få en att tappa behärskningen.
När vi kom till Värtahamnen i Stockholm väntade lite köande till incheckningen. Men här kom nästa motgång: ingen luftkonditionering, incheckningsfolket jobbade med en man kort och själv-incheckningen var ur funktion. Detta resulterade i totalt 2 timmars kö i en terminal med flera hundra människor som alla var lika irriterade över omständigheterna. Några var fortfarande vid gott mod eftersom de sett till att hålla sig förfriskade. Jag och Calle tillhörde emellertid inte den skaran, och suckade otåligt åt 50+:are som själva tyckte de var hysteriskt roliga när de krävde 25 kr i inträde för folk som ville skära igenom kön och ta sig från punkt A till B i den rådande trängseln.
När vi efter 2 timmars köande äntligen fick checka in var båten och avgången redan lite försenad, men då var vi iaf på plats. Då kom nästa grej. Vi hade förbokat och förbetalt middags- och frukostbuffé båda dagar. Kupongen vi fick i handen vid incheckningen gällde emellertid middag för 4 personer EN kväll, och inte den sena sittningen, som vi hade bokat. Personalen ombord pratade sjukt dålig engelska, men med hjälp av en blandning av svenska, engelska och kroppsspråk lyckades detta ordna upp sig.
Hungriga som as eftersom vi pga anslutningsbussproblematiken inte ätit lunch kom vi då slutligen till den efterlängtade buffén på rätt tid. Och så ingick inte drycker! Va fan??? Det gjorde det ju när vi åkte till Helsingfors!! jaja, skitsamma. Vi smörjde kråset och en annan tog liksom ledningen med 5 vändor innan magen sa ifrån. Så var det dags att betala, och givetvis stöter man på än mer bekymmer. Korten fungerade inte, och vi hade inga kontanter. Utan köp-möjligheter och således utan pengar blev första kvällen ganska trist, så merparten spenderades i hytten och vi gick o la oss tidigt. Bra hytt, hög komfort, lagom temp. Drack lite vuxendricka. Sov riktigt bra.
Min älskade lilla knota :-)
Väl i land hade jag återigen mottagning på telefonen och ringde hem för att ordna upp det med banken. Kortet var spärrat mot utlandsköp, trots att jag VISSTE att jag klickat i rutan "öppet för utlandsköp" - förmodligen missat att klickat på "spara" eller nåt sånt.
En shoppingdag i Estlands huvudstad väntade. Riktigt trevligt. Fint väder och en trevlig stad.
Stora kontraster; man kunde tydligt se spåren från det forna Sovjet, då vissa byggnader bestod av buktande, trasiga tak, tegel med söndervittrande, gräsbevuxet murbruk och trasiga fönsterrutor. Där bodde folk! Tvättlinor hängde utanför de förfallna husen och folk försökte torka sina paltor. Precis bredvid såg man maffiga arkitek
tritade moderna skapelser, med flashiga glasväggar som sträckte sig mot skyarna. Lite fynd och många skratt åt ett vansinnigt fult språk. Väl på båten var det samma mat på buffén, återuppvärmd och precis exakt likadant som kvällen före. Rätt smaklös. Lite av en besvikelse.
Vi hade köpt hörlurar nu i alla fall så vi kunde se på film. Det visade sig att det kunde vi gjort i alla fall, men men. The number 23 med Jimpan. Lite fel att se honom i nåt annat än komedi, men det var en bra, och rätt så puckad, film.
Brände några hundra i spelautomaterna ombord och tittade på en väldigt vacker solnedgång. Började faktiskt sakna barnen...
Väl hemma igen hade allting gått bra, och smågrisarna hade varit "som änglar".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar