Ortopedi

Idag var det Hallux Valgus och lite höfter på schemat. Några titthål och bortskrapande av menisk-kläm. Totalt 6 st småoperationer. Jag fick pilla i en höft! Doktorn sa "Känn här, här har du spiken!" på en patient som tidigare opererats för collumfraktur och nu hade problem med att hon kände av spikarna. Men hur coolt är inte det!!! Jag har petat på en annan mäniskas skelett!!!
Vid en stortå-fix (dvs hallux valgus) frågade jag vad det var för gulaktiga geleliknande pluppar. Trodde det var fett. Hade fel. Det var ledkapselvätska. "Här, vill du känna?" och vips hade jag det mellan fingrarna. Kom på först långt senare att det var ju faktiskt riktigt äckligt. Av nån anledning känns det äckligare när det är på en gammal patient. Dumma mig o känna så.
Men det är lugnt. Patienten sov dessutom.

En knöl putade ut på foten, och det var den som ställde till besvär. Den skulle bort. Fram med sågen liksom. Och sen gav op-syrran mig benbiten. "Här, här ser du, ser du att benet är porösare i mitten! Det är DET man donerar!" Ja, och alltså, där satt jag med en fotknöl i näven. Absurt och såååå fränt.
Operationsjuksköterskan sa nåt om osteocyter. Doktor Ortoped invände lite o sa att det var ett samlingsnamn. Sen kom kuggfrågan, "Vad heter de som bygger upp benet?". "Blaster!!!" svarade jag snabbt. "Mmmm just det, och de som bryter ner?" "Klaster!!!" sa jag lika fort igen. 10 poäng till studenten, liksom. Anmärkas bör att frågan var inte uteslutande riktad till mig. Både opsyrran, läkarstudent och narkossyrra var där förutom jag.

Även idag har jag fått beröm för jag visar sånt intresse o vill vara med o frågar saker hela tiden. Det stärker mig. Det var inte samma sjuksköterska jag gick med igår som idag, men båda berömde för samma sak. Känns jättekul. Att vara ute "på riktigt" är som en helt annan värld än det liv vi lever i skolan.

Kvällsracet var extra jobbigt idag. Träningsvärken från i förrgår dödar mig. Varför straffar naturen en, när man pressar musklerna lite extra? Finns en fysiologisk förklaring. Laktatbildning och restprodukter som inte hunnit forslats ut ur cellerna i samma takt energin har förbrukats. Ischemi måste det ju också bli, därav laktatbildningen. Fast å andra sidan har jag ju inte ischemi idag, smärtan kommer ju efteråt?
Nåja.
Karro ringde igår för att förvissa sig om att jag också hade träningsvärk. Det skulle jag aldrig för mitt liv erkänna för henne, så givetvis dementerade jag frågan bestämt. Istället har jag gått i min tysthet o lidit hela dagen, redo att plundra medicinförrådet på tunga smärtstillande läkemedel. Aj ända in i faaan va ont det gör! Det känns som om mina ben är uppbyggda av blåmärken! Att gå nerför i trappor, med den här träningsvärken...det är snudd på värre än att föda barn.